Vi uppfostrar inga dumma ungar

Är man ung och dum så är man. Antar jag För jag menar, jag var ju såklart aldrig ung och dum. I går kom våran dotter ner till frukostbordet och hade hela nedre delen av armen inlindad i någon slags plast, och såklart förtid vi direkt vad som försiggick, hon hade tatuerat sig! Ingen av oss andra i familjen har några tatueringar och därför vart detta en ännu större sak! Och till en början så försökte hon bara undvika ämnet, hon försökte sitta med armen under bordet, prata om allt annat mellan himmel och jord som hon kunde komma på. Och jag och min man bara kollade på varann med en kort blick som sa att vi kommer inte ta upp det först utan nu får hon vara vuxen nog att stå för sina handlingar, på egna ben. 

Efter säkert en halvtimma vid matbordet så skulle hon sträcka sig efter något och råkade smälla i den nytatuerad armen i bordskanten och det gjorde ju förstås fruktansvärt ont. Så när det hände och hon skrek rakt ut av smärta så kunde hon inte direkt bara låtsas som att elefanten i rummet inte stod där, mitt på bordet. 

Efter mycket om och men så sa hon att hon råkade göra en tatuering på södermalm igår. RÅKADE? Ja ja det finns ju inte så mycket att göra åt sådant i efterhand och hon är ju myndig så hon får ju göra vad hon vill så med ännu en blick bestämde vi oss för att inte bli arga eller göra en så stor sak av det och efter ett tag så tog hon av plasten och visade oss tatueringen. Gissa vad hon gjort. Tatuerat in vårt bröllopsdagsdatum. Och förklaringen var att "ni kunde ju inte bli så arga om den var dedikerad till er". Ganska smart må jag säga för det fungerade ju.